Att ta till de slovenska himlarna...
Mina öron trycker ihop med min lyckobubblas förnekelse. Detta är plötsligt oroande verkligt.
0 fot…
Det är morgonen den sista dagen av min virvelvindhelgturné i Slovenien, och jag är i en lycksalig bubbla av förnekelse. Jag vet att jag är på en flygplats. Jag vet att jag har på mig en fallskärmsdräkt. Jag vet att jag har på mig en löjlig hatt. Jag vet att en kille med coola solglasögon säger att jag troligen inte kommer att dö. Jag vet att jag borde lyssna på honom eftersom han är Tandemmästaren, och vilken som helst vars jobbtitel innehåller ordet 'mästare' är förmodligen någon som förtjänar uppmärksamhet.
Jag vet allt detta men jag tror inte riktigt på något av det ännu, för ärligt talat är verkligheten av det jag är på väg att göra lite för mycket att förstå.
3,000 fot…
Men verklighet är det, och nu är flygplatsen bara en liten fläck av grönt, knappt ett avbrott i den rynkiga mattan av land nedanför. Jag måste skrika över det dånande motorn för att fråga hur högt vi är och svaret överraskar mig. Inte ens halvvägs. Jag kan inte sluta stirra på det stora öppningen där en vägg borde vara. Jag är centimeter ifrån det och kall luft strömmar in, slår mot mitt ansikte.
7,000 fot…
Mina öron sprakar tillsammans med min lycksaliga bubbla av förnekelse. Detta känns plötsligt alarmerande verkligt. Det händer faktiskt. Jag sitter i en flygande låda och snart kommer jag inte att göra det. Jag har brist på andan, men kan inte avgöra om det beror på nerver eller höjd. Ändå stiger planet, snörvlande och puffande. Tandemmästaren håller på att pilla med några clips och spännen.
10,000 fot…
Det är dags. Vi rör oss mot kanten. Jag låter mina ben hänga över. Den häftiga vinden snor sig runt mina anklar. Ljudet är öronbedövande. Jag lutar mig tillbaka mot Tandemmästaren så att min haka pekar mot himlen och mitt huvud vilar på hans axel. Ingen väg tillbaka nu. Ingen väg tillbaka. Mitt hjärta slår frenetiskt mot mitt bröst, som om det försöker fly.
Och så plötsligt är vi borta. Oemotståndligt borta. Världen vänder sig upp och ner.
Att falla från denna höjd känns inte som att falla alls. Det finns ingen märkbar förändring; jorden rusar inte mot mig, och jag rusar inte mot den. Det enda tecknet på den enorma hastighet vi färdas är ljudet av vinden som ylar i mina öron och känslan av att den formar mitt ansikte i bisarra (och starkt oklädsamma) former. Jag bestämmer mig för att detta troligen är det bästa som någonsin har hänt mig.
5,000 fot…
Jag rycks ur min dagdröm av den öppnande fallskärmen och plötsligt är allt lugnt och normalt igen. Normalt utom faktumet att jag är hängande på ungefär dubbelt så stor höjd som den högsta byggnaden i världen. Ändå dricker mina ögon in en verkligt spektakulär panorama. Mörka berg som sväller från sträckor av grönt, allt lagrat med skog, och mitt i allt ett blått hav prytt som en juvel.
0 fot…
Jag vill göra det igen. Jag är fast.
Äventyrerna organiserades av Avantura: Outdoor Adventure, ett företag baserat i Bled området; en av de mest natursköna delarna av landet och som sådant en av de bästa platserna att fallskärmshoppa. Deras Tandemmästare är mycket erfarna inom fallskärmshoppning, med mer än 20,000 hopp mellan dem. De har en 100% säkerhetsregistrering och mellan dem innehar de en rad guldmedaljer från internationella fallskärmshoppstävlingar. För en extra avgift kan de filma ditt äventyr och klippa det till en 10-minutersfilm, komplett med ljudspår.
Utforska mer av Slovenien – anslut med oss på Facebook!
